Hur länge lever quercus

Bergek (Quercus petraea), Druvek, Vinterek

▶ Invandrade ifrån söder nära början från värmetiden samt bildade vidsträckta skogar tillsammans med alm, lind samt ask. Växer idag huvudsakligen i Götaland.
▶ Kallas även druvek, syftande vid ollonen likt sitter gyttrade i klasar, eller vinterek, då bladverket ofta sitter kvar ovan vintern.
▶ Ekarna hör mot de trädslag såsom flest andra arter existerar beroende från. Det hänger ihop tillsammans att de kan bli sålunda gamla och grova. Därmed är kapabel de erbjuda flera olika livsmiljöer för ej minst fjärilar och steklar. Ekarna är viktiga värdar för nästan arter, varav nästan rödlistade. Och ytterligare nästan arter nyttjar dem.
▶ Trivs bäst vid mullrik, lerhaltig moränjord dock växer även i kuperad, stenbunden mark.
▶ Lövsprickningen sker sent. Blommar tillsammans med hon- samt hanblommor vid samma trädindivid (s.k. sambyggare).
▶ Slankare växtsätt än skogseken, tillsammans med genomgående huvuddel och mer regebunden topp. Kan bli ca 20 m hög.
▶ Veden är hård och rötbeständig och virket användes därför tidigt mot skeppsbyggnad samt vattenbyggnadskonstruktioner.
▶ Idag används ekvirke mot bl.a. möbler, faner, yta och stängselstolpar.
▶

Eken – trädens konung

Skogseken har grov stam och vid krona och kan nå en höjd på cirka 30 meter. I Sverige finns flera ekar med stammar som är över tio meter i omkrets. Barken är grov och skrovlig och bladen är avlånga och rundflikiga. Eken är relativt snabbväxande och kan bli över år gammal. I skogsbruket skördas eken vid år och är då centimeter i diameter. En kraftig pålrot med grova sidorötter gör trädet mycket stormfast.

Eken är ljuskrävande och trivs bäst på mullrik, lerhaltig jord, men kan även växa på bergiga, magra marker. Ekbestånd är för det mesta ganska öppna och trädkronorna glesa. Genomsläppet av ljus ger en rik undervegetation och ekbackar är ofta rika på sippor och andra örter.

Gamla ekjättar hyser en stor mångfald av arter och minst svampar, mossor, lavar och småkryp är mer eller mindre beroende av eken. I slutna bestånd, som gallras regelbundet, får man höga och raka träd, så kallad stångek, som skiljer sig starkt från den symboliska eken med dess knotiga grenar och grova stam. Det finns en annan ekart i Sverige – bergek (Quercus robur) – som man hittar främst i de sydligaste delarna av landet.

Utbredning

Eken är ett sydligt träd och dess naturliga nordgrä

Ek

För andra betydelser, se Ek (olika betydelser).

Ek (Quercus robur)^[3] kallas även skogsek, vanlig ek, sommarek och stjälkek (ekollonen sitter på 2 — 5 cm långa stjälkar).^[4] Ek är ett kraftigt lövträd som tillhör familjen bokväxter.^[2]&#;^[5]&#;^[6]IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.^[1] Ekar kan bli åtminstone tusen år gamla.

Biologi

[redigera | redigera wikitext]

Eksläktet kännetecknas av fröet, ollonet, som är nötartat utan vita, men med en läderartad fruktvägg, med basen nedsänkt i en fruktskål (cupula), vilken bildats ur det urholkade blomfästet och täckts med små fjäll.

Ekollon sprids främst av djur, särskilt nötskrikan är känd för att transportera ekollon flera hundra meter och gömma ekollonet i marken för att sedan, ofta tidig vår, återvända och konsumera det. Inte alla ekollon återfinns, och de som gömts i ljusöppna miljöer gror ofta och bildar nya plantor, ty eken växer bra i öppna miljöer.^[7] Även smågnagare och ekorre kan sprida ekollon.^[8] De allra flesta ollon som gror skjuter upp nära eken, men dör i regel, ty konkurrensen från annan vegetation är hård.^[9] Dessutom är små ekar svårt utsatta för växtätare,