Lågtyska och

Yngre fornsvenska

Yngre fornsvenska är den svenska som talades under perioden omkring – Det är en tid av stora språkliga förändringar i ett tidigare relativt stabilt språk. År trycktes Nya Testamentet på svenska, vilket utgör startpunkten för den äldre nysvenskan och slutet på den yngre fornsvenska tiden.

Den yngre fornsvenskan har traditionellt nedvärderats i jämförelse med klassisk fornsvenska som ett blandspråk i upplösning. Det är först i nutida språkforskning man valt att tala om den yngre fornsvenskans utvecklingspotential och mångfald.

Exempel

[redigera | redigera wikitext]

Exempel på yngre fornsvenska ur Didrikssagan från cirka

”Samson tog jomfrwne j sin fampn oc bar henne nidh oc satte henne vpa sin hæst oc en annan hæst hade han . ther førde han gwll oc kostelighe haffuor vpa . han wæpnade sik well oc bant sin hielm oc red sin weg . han lag lenge i en storan skogh . oc giorde sik ther et hws . „

Ungefärlig översättning: Samson tog jungfrun i sin famn och bar ned henne och satte henne på sin häst, och han hade en annan häst. Den lade han upp guld och dyra gåvor uppå. Han väpnade sig väl och band på sig sin hjälm och red sin väg. Han låg länge

Lågtyska

Lågtyska, historiskt även nedertyska (Nedderdüütsch, högtyska: Niederdeutsch) eller plattyska (Plattdüütsch, högtyska: Plattdeutsch), existerar ett från de lågtyska språken.

Lågtyska talas numera i norra Tyskland samt Nederländerna. detta bör ej förväxlas tillsammans med den lågtyska språkfamiljen, vilken det tillhör. Det betyder att lågtyskan är närmare besläktat tillsammans med nederländska än med högtyska, men äger under tiden som dialekt i ordförrådet starkt påverkats av högtyskan.[1] Lågtyska tillhör huvudgrenen lågsaxiska, som skiljer sig ifrån den andra grenen lågfrankiska, dit bland andra nederländskan hör (stundom utgör endast de lågsaxiska språken dem lågtyska, stundom inkluderas dem lågfrankiska). Lågtyskan brukar delas upp inom östliga samt västliga dialekter, varav dem västliga existerar de tillsammans med störst räckvidd.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Lågtyskan utskiljde sig mycket tidigt från urgermanskan och existerar i själva verket närmare besläktat tillsammans nederländska än med högtyska och fungerade som en självständigt litteratur- och förvaltningsspråk i norra Tyskland in på talet.[2]

Lågtyskan var lingua franca inom Hansan, samt har haft stor effekt på bland annat dem moderna nord

  • lågtyska och

    • Lågtyska språk

    Lågtyska språk (Nederduitse talen, Niederdeutsche Sprachen) är undergrupp till den västgermanska språkgruppen i den germanska språkfamiljen, innefattande språk som talas i bland annat norra Tyskland, Nederländerna, Belgien, Surinam och Sydafrika.

    Det lågtyska språket, som inte får förväxlas med den lågtyska språkfamiljen som det tillhör, är ett regionalt språk som i dag talas i norra Tyskland och förr var Hansanslingua franca.

    Lågtyska språk skiljs i huvudgrenarna lågsaxiska språk, dit lågtyska hör, och lågfrankiska språk, dit bland andra nederländskan hör. Stundom utgör endast de lågsaxiska språken de lågtyska, stundom inkluderas de lågfrankiska.

    Lågtyskan särskiljs från högtyska principiellt genom att den senare genomgick ett konsonantskifte under talet och talet. I högtyskan blev, /k/, /p/, /t/ under denna tid /h/, /pf/, /ts/ använt i början av ord, och /x/, /f/, /s/ i mellan- eller slutposition. I plattyskan, liksom i engelska, frisiska och de skandinaviska språken, behölls de gamla /k/, /p/, /t/ som i engelskans "better", holländskans "beter", som i tyskan blev "besser".

    Familjeträd

    [redigera | redigera wikitext]

    Observera att skillnader me