Kemiska bindningar betydelse
Intramolekylära bindningar
En primär del inom kemin existerar hur bindningar mellan olika ämnen fungerar. Vi behandlar både bindningar inom ämnen (intramolekylära bindningar), mellan ämnen (intermolekylära bindningar), och varför dessa uppstår. I menyn till vänster kan ni se dem artiklar oss har angående ämnet.
Kemiska bindningar är kritisk för för att förstå strukturen och egenskaperna hos olika ämnen. Intramolekylära bindningar existerar en nödvändig typ från kemisk bindning som påverkar molekylära strukturer. Dessa bindningar förekommer inom en molekyl och existerar ansvariga till att hålla samman atomer inom ett specifik molekyl. Kemsika bindningar ger stabilitet till molekylen och förmå vara från olika typer, såsom kovalenta bindningar alternativt joniska bindningar.
Jämfört med dem intermolekylära bindningarna, som inträffar mellan olika molekyler, existerar intramolekylära bindningar mycket starkare eftersom dem håller samman atomer inom samma molekyl. Denna starka bindning existerar avgörande på grund av att upprätthålla strukturen hos molekylen samt påverkar dess fysikaliska attribut. Exempel vid ämnen tillsammans starka intramolekylära bindningar inkluderar vatten (H2O) med sina kovalenta bindningar och natriumklorid (NaCl) tillsammans med sina joni
Kemisk bindning
En kemisk bindning är en attraktion mellan atomer, som möjliggör bildandet av kemiska substanser.
Attraktionen beror på att det energimässigt är fördelaktigare för de flesta atomer och joner att vara bundna till lämpliga bindningspartners än att förekomma som obundna partiklar. Den moderna beskrivningen av den kemiska bindningen utförs på basis av kvantmekanik.
De olika bindningarnas styrkor varierar avsevärt. De starkaste bindningstyperna är jonbindningar och kovalenta bindningar. Övriga bindningstyper är metallbindning, van der Waals-bindning, vätebindning, dipol-dipolbindning samt jon-dipolbindning.
Exempel på bindningsenergier
[redigera | redigera wikitext]| Bindning | Ämne | Eb [kJ/mol] | Eb [eV/atom] |
|---|---|---|---|
| Jon- | NaCl | 3,3 | |
| MgO | 5,2 | ||
| Kovalent | Si | 4,7 | |
| C (diamant) | 7,4 | ||
| Metall- | Hg | 68 | 0,7 |
| Al | 3,4 | ||
| Fe | 4,2 | ||
| W | 8,8 | ||
| van der Waals- | Ar | 7,7 | 0,08 |
| Cl2 | 31 | 0,32 | |
| Väte- | NH3 | 35 | 0,36 |
| H2O | 51 | 0,52 |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^Callister, William (). Materials Science and Engineering - An Introduction. USA: John Wiley & Sons. sid
Kemiska bindningar
Kemiska bindningar
En kemisk bindning involverar interaktionen mellan elektronerna i enskilda atomer i de ingående elementen som bildar en permanent förbindelse mellan dem. Detta resulterar i bildandet av en kemisk förening. Vanligtvis har enskilda grundämnen andra egenskaper än de hos molekylen de ingår i. Bildandet av kemiska föreningar genom bindning beror på att grundämnen tenderar att uppnå lägsta möjliga energitillstånd. Detta gör dem kemiskt inerta. Grundämnenas atomer dras till den elektronkonfiguration som är närmast helium i det periodiska systemet (Grupp 18). Detta uttrycks i duplet- och oktettreglerna . Dupletregeln beskriver atomers tendens att ha två valenselektroner på det yttre skalet. Oktettregeln är likartad genom att elementen tenderar att ha åtta valenselektroner. Duplett- och oktettreglerna reflekteras av kemiska grundämnen genom att de bildar en eller flera kemiska bindningar. Antalet bindningar en atom kan bilda kallas valens . Ändå kan ett enda element kännetecknas av olika valenser. För att helt karakterisera en kemisk bindning tillhandahåller vi ofta också annan information om den såsom dess energi, bindningslängd o